"Jag har försökt ta mitt liv"
Det där är en mening som jag tänkt säga flera gånger, som jag varit nära att säga men av olika anledningar bara chokat på orden. Även fast det är sant. Men man pratar inte om det, om psykisk ohälsa alltså. (Därför tar det emot, därför tog det emot, eller det tar nog fortfarande emot faktiskt.) Man frågar inte gärna heller. 2015 försökte över 1500 personer att ta sitt liv. Över ettusenfemhundra personer. Det är hur många människor som helst och jag var en av dom. År 2008 införde regeringen en nollvision mot självmord. Men det har inte lett någonstans. Självmordsförsöken har inte minskat. Vad är det som händer och varför lyckas vi inte minska statistiken? Varför är det fortfarande vanligare att dö av ett suicidförsök än av en bilolycka?
Jag tror att en viktig anledning är att det inte pratas om suicid, psykisk ohälsa eller depressioner tillräckligt mycket/ofta och allvarligt. Kanske för att det, trots att året är 2017, är ett tabu-belagt ämne, kanske för att det ofta inte syns på en person att de mår dåligt, kanske för att det är en sjukt svår mening att kläcka ur sig "Tack för maten, förresten så lider jag av psykisk ohälsa" Said no one ever... Jag tror starkt på att ju fler som pratar om det, desto mindre tabu kommer det att bli. Därför berättar jag, inte hur eller varför men att. Det får räcka för nu. Att helt ur det blå, en vanlig onsdagseftermiddagen, bara uppmärksamma er om att det är vanligare än en kanske tror och att det inte är farligt att prata om. Det behövs ju. Psykisk ohälsa smittar inte och det är ingenting man ska skämmas över. Psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst och ingenting som man väljer att få, jag lovar.
De sägs att ett suicidförsök ofta är antingen en reaktion på en akut kris eller resultat av långvarig psykisk ohälsa, där personen som försöker ta sitt liv ser det som en sista utväg. För mig var det nog lite av båda, det är det enda jag kan tänka mig. Redan flera månader tidigare hade jag sökt till vårdcentralen för att jag var så urbota jävla trött hela tiden. Trots att det var mitt i sommaren och D-vitaminkoncentrationen var hög. Jag fick höra att jag hade en allvarlig depression, att jag skulle ta det lite lugnt och att jag skulle hämta ut min antidepressiva medicin på apoteket och börja medicinera bort det mörkret jag upplevde. Sen sattes jag upp på en väntelista till att prata med en psykolog, mediciner är bra men många behöver samtalsstöd också. Men väntetiderna är långa och depression ses inte som den dödliga sjukdom som den faktiskt är. Jag hann inte få kontakt med min psykolog, inte för att dem inte tog mig på allvar men för att det inte fanns/finns resurser innan jag fick min livskris som ett knytnävsslag i magen. Det i sig är jättebidragande, det är jag helt övertygad om. Många suicidförsök hade aldrig behövt bli just suicidförsök om personerna som mådde dåligt fick rätt hjälp i tid. Tre månader efter att jag sökte hjälp försökte jag ta mitt liv.
För mig är det nu ganska länge sedan, det känns både som en evighet sedan och som att det aldrig hänt. Men det hände ju och nu mår jag bra, jättebra faktiskt, men jag äter fortfarande mediciner. Om och när jag ska sluta med dom vet jag faktiskt inte. Jag har valt att inte berätta det tidigare, jag har inte vågat berätta. Men nu gör jag det. Inte för att jag vill ha uppmärksamhet, eller för att jag vill att någon ska tycka synd om mig eller för att jag är modigare än jag var igår. Jag bara vägrar bidra till att psykisk ohälsa fortsätter vara tabu. Om jag berättar kanske det leder till att någon annan vågar berätta, eller att någon annan känner sig lite mindre ensam. Men även för att lägga det lite längre bakom mig. Sen min depression har jag lärt mig så otroligt mycket, om mig själv, om psykisk ohälsa och om vad man kan göra för att förhindra att fler försöker avsluta sina liv. Jag har lärt mig att det drabbar vem som helst, precis som cancer.
Vad kan man göra för att göra skillnad? Det viktigaste är att våga fråga. Att fråga hur någon mår och verkligen lyssna på svaret. Det är det allra viktigaste. Nu säger jag inte att alla suicidförsök kan förhindras med att en frågar hur man mår. Men det kan hjälpa en, två eller flera.
Har du läst ända hit ner så tack. Hope it made sense och att du inte tycker att du slösade din tid. Puss. #aldrigensam #psynligt
